Akira är min första hund någonsin och när hon kom hem så tog hon genast platsen som en lika viktig och självklar "familjemedlem" som oss andra. Akira har en stor personlighet och visar genast med buller och bång vad hon tycker är roligt, läskigt, spännande eller skönt. Det är ju självklart att folk omkring henne ska se endast henne och ingen annan. Tycker hon att någon har glömt bort henne kommer hon antingen och slickar frenetiskt eller lägger sig vid ens fötter. Det är ju tydligt att hon ser sig själv som en prinsessa och det är ju det hennes riktiga namn Jahanara också betyder (prinsessornas prinsessa).

När det kommer till träning så har hon varit väldigt lättlärd. Hon fattar allt med en gång bara jag vet hur jag ska få henne att förstå vad jag menar. Jag har använt klickerträning som metod vid inlärningen och det märks verkligen att det är hennes sätt att lära. Allt från grundläggande vardagslydnad till mer invecklade moment och trix har skett med positiv förstärkning. Jag förstår överhuvudtaget inte hur man lär en hund på något annat sätt än just med klickerträning. Det är ju det enda jag har använt och antagligen kommer att använda i framtiden. Akira har alltså fått vara en riktig nybörjarhund och stå ut med en massa grova nybörjarmisstag.

Med Akira tränar jag främst lydnad och vi har tävlat en del också. Tyvärr så har jag problem med att få henne att orka ett helt lydnadsprogram då hon verkligen inte är typen som vill jobba länge för sin belöning. Om hon istället får belöning efter varje moment kan hon hålla på hur länge som helst, rätt ska vara rätt enligt Akira. :) Vi har också tränat lite personspår samt agility men båda enbart på hobbynivå.

Om jag ska berätta lite om Akiras uppväxt så har det mesta gått jättebra. Hon blev rumsren vid 12 veckors ålder och har inte haft någon märkbar spök- eller trotsålder. Under hennes löpperioder har hon kunnat jobba på i träningen precis lika bra som annars även om hon själv anser sig som den olyckligaste hunden i världen om hon inte får något annat att tänka på. Med ensamhetsträningen har vi haft lite problem då hon har varit väldigt "mammig" men det har också löst sig nu så att hon kan vara ensam hemma utan svårigheter. Som valp och unghund har hon också varit väldigt osäker i nya situationer och med nya människor, hundar och ja, i princip allt men eftersom hon blivit äldre har hennes osäkerhet blivit mycket bättre. Akira har varit väldigt valpig och barnslig ända fram till 2 år ålder då hon plötslig insåg att det var dags att bli vuxen på en handvändning. Akira har blivit otroligt säker i alla miljöer och har väldigt lätt att koppla av precis var som helst.

Livet med djuret i fråga gör att en dag inte är en annan lik. Hon överraskar en konstant och hon gör mig til världens stoltaste matte mellan varven hon är jobbig och jag låtsas som att det inte alls är min hund. Att hon är världens bästa och härligaste hund kommer man ändå inte ifrån, ingen tvekan om saken. :)